Bra fråga. För min del så bloggar jag för att jag får en sjuk tillfredställande kick av att läsa delar av mina storisar. Helt ärligt tycker jag att en del saker jag skrivit är briljanta, geniala, generationsförvirrande och ibland på gränsen till magnifika. Jag vet att det är fett osvenskt att slicka upp sig själv i brygga men det skiter jag i. Med en konstant slirandes hjärna så är det skitsvårt att komma ihåg allt som poppar upp om det inte präntas ned. Och visst har jag en plikt gentemot eftervärlden?Det tycker i alla fall jag.
Det här är egentligen en hemlighet men hela Sugbloggen finns på stenplatta. Ölandsten för det tycker jag är så snyggt.
Jag skulle knappast skriva och publicera skiten, och sedan med pock och lock (och i vissa fall anonyma hot) dra hit kreti om jag tyckte att min blogg sög bananbåt. Yttermera visso (hörde ni det hur det knäppte till i gomseglet över denna högtravande goding) anser jag att det är just det som är grejjen med att publicera något. Going public, liksom. För övrigt är det skitkul att folk återkommer. Det måste betyda förutom att ni inte har ett liv att jag gör något lite rätt. Jag bloggar inte för att skriva av mig och dela av mig mina tankar med folk jag knappast känner. Fan en del av er tycker jag inte ens om. Det som skrivs här är sådant som bubblar lite på ytan. Jag bloggar lika djupt som mitt underhudsfett.
När det gäller själva skrivandet så kan allt som vanligt vara fabulerat eller upplevt – nödvändigtvis inte av undertecknad. Det kan vara vems som helst verklighet jag nedtecknar. Ibland är det så absurt som någon fantasifigurs fantasier. Ibland skriver jag bara för att retas. Och alltid är det någon jävla idiot som går på det.
Vad driver mig då?
Jo – samma mekanism som drev mig att tillbringa många timmar i en fuktig källare och drömma om popstjärneskapet. Otydligt va? Så är det med en del mekanismer.
Kan man blogga om allt?
Vad är det för en jävla fråga? Vad tror du själv?
Är det viktigt att folk kommenterar?
Ja, annars skulle jag inte hålla på överhuvudtaget. Men det är min inställning och inget jag menar ska vara lag. De är lika viktiga som publikens applåder då jag höll på med musik. Faktum är att vi en gång uppträdde på en fest, där kulturen var att man inte applåderade. Det var så jävla twilight som man bara kan tänka sig. Föreställ er ett gäng svettiga grabbar ståendes på en scen pumpandes ur sig generationsbrytande musik och 500 pers står med armarna i kors. Låt mig säga att vi var nära att splittras där på scenen. Alla frågade sig “vafan gör vi detta för om inte en käft bryr sig“. Givetvis synkoperat.
Och till de som säger att jag skiter i om folk läser eller inte. Mja är det hela sanningen? Skulle du/ni inte tycka att det vore coolt att vara Sveriges No1 bloggare? Det skulle i alla fall jag tycka. Sen att det med det kommer en massa prestationskrav/ångest/ansvar etc är väl något man får deala med.
Kan bloggandet generera något då?
Ja förutom några sköna kommentarer från folk så hjälper det till att vässa mitt sätt att skriva på. Jag blir en bättre skribent. Fantasin får skena fritt eftersom det inte finns ett överpucko som säger till mig vad jag får skriva eller inte skriva om. Inget är heligt. Sen om något förlag knackar på dörren till Sugbloggen och ber mig skriva en bok, skulle vara smutt som fan. Men skulle de be mig skriva en manual till Firefox 3.0 skulle jag fnysa dem högt i ansiktet, och hoppas att en ondsint snorkråka repar linsen på idioten.
Skulle jag kunna sluta cold turkey
Självklart. Det är ingen helig mission att sugblogga. Vi är inga sugelibaner här även om vi tycker att helskägg är hett. I samma sekund som det inte ger mig något att hålla på med detta drar jag ut sladden till Sugbloggen och släcker ned skiten.
Är det svårt att blogga?
Nej och det är just det som är grejjen. Vem som helst kan dra igång en blogg och börja smutsa ned nätet. Den här bloggen är väl ett bevis om något…